Den ekonomistiska och individualistiska normen.

Den populistiska högerregeringen i Sverige fortsätter driva en majoritetens diktaturpolitik utan att bry sig om den utsatta och tysta minoritet som drabbas. Sjuka människor tvingas varje dag kämpa mot försäkringskassa, arbetsförmedlning och socialförvaltningar för att få det att gå ihop. Man kämpar trots att man kanske inte orkar och man har inte energi att organisera sig och göra motstånd. Man kämpar i det tysta.

Arbetslösa känner sig svikna och situationen blir mer och mer hopplös i takt med att de som haft turen att få jobb också får fler förmåner i form av sänkt skatt. Man söker jobb och kämpar mot a-kassan för att få det att gå ihop. Man kämpar trots att man kanske inte orkar och man har inte energi att organisera sig och göra motstånd. Man kämpar i det tysta.
 
Denna majoritetsdiktatur vinner röster och sympatier från de människor som lyckligtvis fortfarande är i majoritet. Dessa infödda svenska människor som har jobb, lön, kanske ett hus eller bostadsrätt som renoveras med skattesubventioner och en bensinslukande bil eller två. De människor vars största politiska engagemang består i att man gärna ser ett par hundralappar mer på sitt kontoutdrag i slutet av varje månad istället för att orka se helhetsbilden där de som har det svårt, de arbetslösa eller sjuka, de äldre eller invandrarna får det allt svårare att gå ihop. Det är den majoriteten av människor som röstat fram en borgerlig regering. Man tror sig få det en smula bättre på bekostnad av att de som redan har det knapert får det mycket sämre.

Men vad beror denna solidaritetens och ideologins kollaps på? Och framförallt hur ska vi ta oss ur krisen? Kanske är det så att i takt med att klyftorna ökar blir människor mindre benägna att se till helheten. Individualismen får större genomslag i takt med att man sätter sig själv i relation till den grupp som har det bättre. Man vill gärna tillhöra de rika, de som får det bättre, man kämpar för en bra utbildning, man kämpar för ett bra jobb, man kämpar för att vara duktig och ställer höga krav på sig själv. Så höga att man glömmer bort de människor som finns alldeles utanför radhusdörren på steget under dig i den sociala stegen.

Jag tror det finns två möjliga utvägar, den ena är smärtsam och långsam. I takt med att klyftorna ökar blir också en större del av befolkningen "förlorare" på den borgerliga politiken, när majoriteten av befolkningen hamnar i otrygga ansällningar, sjukdomar, arbetslöshet eller annat utanförskap kommer pendeln att slå tillbaks och de kollektiva värderingarna kommer att växa igen.

Det andra alternativet är en tydlig och stark opposition som utmanar den individualistiska norm och den ekonomism som råder idag. Vår uppgift i opposition är att visa hur hela samhället tjänar på en mer rättvis fördelning av våra resurser, hur de allra flesta tjänar på minskade klyftor och en högre grad av jämlikhet mellan människor. Vi i Vänsterpartiet kommer att fortsätta att driva en väldigt tydlig vänsterpolitik där vi inte accepterar att de svaga körs över och utförsäkras så att de som redan har det bra får en extra flaska champagne i slutet av varje månad. Vår valparoll "håll ihop" är ett budskap om vår politik där vi vill hålla ihop Sverige och minska klyftor och skillnader mellan människor. Det är också en uppmaning till de människor som ser att något är fel men inte vet hur man kan påverka. Gå med i vänsterpartiet, organisera er och håll ihop för det vi tror på. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Det är också viktigt att socialdemokraterna gör en korrekt analys av situationen vid sitt viktiga vägval framöver. Vi (rödgröna) fick inte tillräckligt stort stöd i valet därför att vi inte var tillräckligt tydliga, vi var för lika det borgerliga blocket i mångas ögon. Det vi behöver är ett tydligt steg åt vänster i svensk politik. Vänsterpartiet är redan där men vi behöver också det största partiet på vår sida om vi ska lyckas driva den politik som är bäst för Sverige.

Länkar DN - Kandidat med få fiender, DN - Ängslig positionering inom S, svd - Distrikt informerar sig i jakt på ledare, Jinge - Hellre Olga-Isabelle än Bodström, Johannes - Mona sahlins avgång och att inse saker och ting, Jöran Fagerlund - Avgå är inte alltid att ta ansvar