Nu drar det igång på alvar

Sitter här i mitt badrum/sovrum såhär dagen efter distriktets årskonferens och försöker smälta och ta in vad detta betyder. Jag är otroligt glad för att ha fått förtroendet som ordförande i Vänsterpartiets Jönköpingsdistrikt under valåret och också otroligt glad för att ha fått förtroendet att stå som nummer 2 på vår riksdagslista. I praktiken innebär ju det att jag faktiskt har en rimlig chans att få en riksdagsplats i höst. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara. Tänk att få arbeta heltid med det man tycker mest om att göra, debattera, skriva möta människor diskutera och förändra så att folk får det bättre. Vilken dröm.

Första och högsta målet är förstås att vinna valet och att Vänsterpartiet ska gå framåt och där är ju platsen i distriktsstyrelsen väldigt rolig. Jag hoppas att vi kan motivera våra medlemmar och att vi kan växa och ta till oss nya medlemmar på ett bra sätt. Samtidigt innebär det ju en himla massa jobb, det är nog också svårt att ta till sig, men just nu känns det bara som att det ska bli skitkul.

Men var ska man börja, jag blev intervjuad av JP direkt efter mötet igår och insåg då att jag har mycket att läsa in mig på och att träna på mötet med media. Profilfrågor och åtgärder, det är inte lätt, jag tror ju på rättvisa och alla människors lika värde. Det viktigaste är att så många som möjligt har det så bra som möjligt. Man ska känna sig trygg med att om man åker dit och blir sjuk, om man förlorar jobbet så blir man inte utkastad på gatan. Om man är mellan 18 och 25 år så är det jätteviktigt att man får tag på något vettigt att göra på dagarna. Jag har svårt att se ett större resursslöseri än att ha unga, friska, pigga, ambitiösa människor hemma framför datorn för att de inte får jobb. Så otroligt destruktivt att inte känna sig behövd. Risken finns ju att arbetslöshet och sysslolöshet tar knäcken på deras självförtroende och sen är vägen till jobb ännu längre. Jag sökte över 300 jobb när jag var arbetslös efter studierna, har en hel hög med "tack för din ansökan men..." brev någonstans. Den meningslösa vardagen höll på att knäcka mig och jag är otroligt glad att jag tillslut fick napp. Vi behöver en annan syn på ungdomar i arbetslivet och det är en av de viktigaste frågorna för mig i höstens val.

Alexander Lowejko nybliven Distriktsordförande och riksdagskandidat.

Köksgolv!

Jobbar och sliter på i mitt hus i helgen. Jag får mycket hjälp av min kära mor. Snart har jag verkligen golv. Målet är frukost i köket istället för i badrummet i morgon. Nu sushipaus. Häpp

Man blir rädd för folk

Har suttit och slökollat lite på DN.se och läst lite kommentarer till artiklar och visst är det väl obehagligt att se hur så många är genuint onda och/eller dumma i huvet generellt! Kanske är det anonymiteten på nätet som får människor att vilja provocera och häva ur sig åsikter som man egentligen inte står för. Ta t.ex. en artikel som talar om ett vaccin mot malaria som testats på afrikanska barn i Mali. Bara en av sex kommentarer kan jag instämma i och det är ”Mirjam” som skriver ”Fantastiska nyheter! Hoppas nu att vaccinet blir billigt så att barnen som behöver det får det!” De andra handlar om överbefolkning och att det blir värre om vaccinet fungerar och inte så många ”dör undan” Jag vet inte ens var min kritik mot sådana kommentarer ska börja. Har man ingen som helst uppfattning om att det handlar om människor, barn, som dör av en hemsk sjukdom och den misär som följer familjerna. Hur kan det komma sig att man kan sitta i någon villa i Sverige och tycka att det är dumt att hjälpa människor i Afrika? Var kommer detta jävla sköt dig själv och skit i andra klimatet ifrån? Vad gör vi för att ändra på detta?

Nästa artikel rör sopåkarna i Stockholm som fått förändrade arbetsvillkor mot deras vilja. De flesta kommentarer där handlar om en avundssjuka mot att sopåkare tjänat över 30.000 i månaden. Tonen i många kommentarer är rent egoistiska och i stil med att ”jag har minsann studerat i si och så många år och tjänar inte så mycket, det är orättvist” eller ”Jag byter gärna med sopgubbarna för den lönen” MEN GÖR DET DÅ! Om man tror att det är så kul med stress och tunga lyft, dag ut och dag in, gifter och stora risker för olika skador, samtidigt som man kanske fryser och får stå ut med en massa lukter och folk som ser ner på en. Snälla idiotakademiker byt jobb för såna med er människosyn kan vi ju inte ha på kvalificerade kontorsjobb bland folk! Det är klart att man kan klaga på att en sjuksköterska som räddar liv, eller en läkare inte har högre lön, men man ska inte ställa sopåkarna till svars för detta. De har en stark fackföreningsrörelse och har säkert kämpat hårt för sina löner. Vad är alternativet? Att sänka soparbetarnas löner och istället ge företagets högre vinster till någon jävla aktieägare i kostym och slips som inte lyft ett finger sen han ärvde pappas pengar. Det hjälper väl inte sjuksköterskorna eller akademikersnobbarna ett skit om sopåkarna tjänar mindre. Det handlar bara om en avundssjuka och om att människor vill se ner på sopåkare för att själva känna sig lite bättre! Vad beror det på att man har såna behov? De riktiga skurkarna som tar våra pengar är ju inte sopåkare, det är ju bankstyrelseledamöter som får bonusar som tar våra pengar! FATTA