Den ekonomistiska och individualistiska normen.

Den populistiska högerregeringen i Sverige fortsätter driva en majoritetens diktaturpolitik utan att bry sig om den utsatta och tysta minoritet som drabbas. Sjuka människor tvingas varje dag kämpa mot försäkringskassa, arbetsförmedlning och socialförvaltningar för att få det att gå ihop. Man kämpar trots att man kanske inte orkar och man har inte energi att organisera sig och göra motstånd. Man kämpar i det tysta.

Arbetslösa känner sig svikna och situationen blir mer och mer hopplös i takt med att de som haft turen att få jobb också får fler förmåner i form av sänkt skatt. Man söker jobb och kämpar mot a-kassan för att få det att gå ihop. Man kämpar trots att man kanske inte orkar och man har inte energi att organisera sig och göra motstånd. Man kämpar i det tysta.
 
Denna majoritetsdiktatur vinner röster och sympatier från de människor som lyckligtvis fortfarande är i majoritet. Dessa infödda svenska människor som har jobb, lön, kanske ett hus eller bostadsrätt som renoveras med skattesubventioner och en bensinslukande bil eller två. De människor vars största politiska engagemang består i att man gärna ser ett par hundralappar mer på sitt kontoutdrag i slutet av varje månad istället för att orka se helhetsbilden där de som har det svårt, de arbetslösa eller sjuka, de äldre eller invandrarna får det allt svårare att gå ihop. Det är den majoriteten av människor som röstat fram en borgerlig regering. Man tror sig få det en smula bättre på bekostnad av att de som redan har det knapert får det mycket sämre.

Men vad beror denna solidaritetens och ideologins kollaps på? Och framförallt hur ska vi ta oss ur krisen? Kanske är det så att i takt med att klyftorna ökar blir människor mindre benägna att se till helheten. Individualismen får större genomslag i takt med att man sätter sig själv i relation till den grupp som har det bättre. Man vill gärna tillhöra de rika, de som får det bättre, man kämpar för en bra utbildning, man kämpar för ett bra jobb, man kämpar för att vara duktig och ställer höga krav på sig själv. Så höga att man glömmer bort de människor som finns alldeles utanför radhusdörren på steget under dig i den sociala stegen.

Jag tror det finns två möjliga utvägar, den ena är smärtsam och långsam. I takt med att klyftorna ökar blir också en större del av befolkningen "förlorare" på den borgerliga politiken, när majoriteten av befolkningen hamnar i otrygga ansällningar, sjukdomar, arbetslöshet eller annat utanförskap kommer pendeln att slå tillbaks och de kollektiva värderingarna kommer att växa igen.

Det andra alternativet är en tydlig och stark opposition som utmanar den individualistiska norm och den ekonomism som råder idag. Vår uppgift i opposition är att visa hur hela samhället tjänar på en mer rättvis fördelning av våra resurser, hur de allra flesta tjänar på minskade klyftor och en högre grad av jämlikhet mellan människor. Vi i Vänsterpartiet kommer att fortsätta att driva en väldigt tydlig vänsterpolitik där vi inte accepterar att de svaga körs över och utförsäkras så att de som redan har det bra får en extra flaska champagne i slutet av varje månad. Vår valparoll "håll ihop" är ett budskap om vår politik där vi vill hålla ihop Sverige och minska klyftor och skillnader mellan människor. Det är också en uppmaning till de människor som ser att något är fel men inte vet hur man kan påverka. Gå med i vänsterpartiet, organisera er och håll ihop för det vi tror på. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Det är också viktigt att socialdemokraterna gör en korrekt analys av situationen vid sitt viktiga vägval framöver. Vi (rödgröna) fick inte tillräckligt stort stöd i valet därför att vi inte var tillräckligt tydliga, vi var för lika det borgerliga blocket i mångas ögon. Det vi behöver är ett tydligt steg åt vänster i svensk politik. Vänsterpartiet är redan där men vi behöver också det största partiet på vår sida om vi ska lyckas driva den politik som är bäst för Sverige.

Länkar DN - Kandidat med få fiender, DN - Ängslig positionering inom S, svd - Distrikt informerar sig i jakt på ledare, Jinge - Hellre Olga-Isabelle än Bodström, Johannes - Mona sahlins avgång och att inse saker och ting, Jöran Fagerlund - Avgå är inte alltid att ta ansvar

Tal på Kristallnatten

Vi var ett gäng som trotsade vädret och slöt upp bakom Ung Vänsters arrangemang med fackeltåg på kristallnatten. Jag var där och skulle säga några ord från Vänsterpartiet och tänkte dela med mig av det på bloggen. So here goes:

Rasisterna har tagit plats i Sveriges riksdag, rasisterna har tagit plats i Jönköpings läns landsting och rasisterna har tagit plats i Vetlanda kommunfullmäktige. Rasisterna bygger sin politik på lögner om människor som kommer till Sverige för att söka jobb eller skydd. Rasisterna säger att de är de enda som vågar prata om ett invandrarproblem. Det beror på att det bara är rasisterna som ser invandrarna som problemet. Vi ser ett problem i att många inte klarar sin grundskola, därför vill vi satsa på mer resurser till skolorna, rasisterna vill stoppa invandringen. Vi ser segregationsproblem och därför vill vi bygga fler billiga hyresrätter, rasisterna vill stoppa invandringen. Vi ser ökat våld som ett resultat av en dålig socialpolitik där arbetslösa och sjuka hamnar i en ohållbar och desperat situation och där klyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. Rasisterna skyller även detta på invandrarna och vill stoppa invandringen.

På samma sätt som man i Tyskland på 30-talet bestämde sig för att Judar och homosexuella bar skulden till allt som var fel. På samma sätt har rasisterna i dag 70-år senare återupptäckt denna universallösning till allt som är fel i dagens samhälle. Jag tror inte på universallösningar!

Rasismen är en enkel lösning för människor som inte orkar eller har förmågan att tänka ett steg längre, jag säger inte att de är dumma, de har bara otur när de tänker. De har otur när de tänker att den invandrade läkaren inte är bra för att han inte talar perfekt svenska, hade de tänkt ett steg till så hade de insett att de annars inte hade fått vård alls. De har otur när de tänker att invandrare kostar massor med pengar för staten, hade de tänkt ett steg längre så kanske de hade kommit ihåg just den där läkaren som fått hela sin utbildning med sig hit och efter en kort språkkurs börjat bidra till det svenska samhället. De har otur när de tänker att en muslimsk kvinna inte passar in, tänker man ett steg längre så kanske man inser att just denhär kvinnan kanske skulle blivit stenad till döds om hon inte fick tryggheten i Sverige. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag visste att just de kvinnor som inte får komma till rasisternas Sverige blir torterade och dödade i sina hemländer.

För att vi ska stoppa den obehagliga utvecklingen som sker så måste vi börja nu direkt. Vi är många som har samlats idag för att visa att vi inte accepterar rasismen. Ta med er det hem, till era skolor, och till era arbetsplatser, visa att ni inte accepterar när någon säger något nedlåtande om invandrare, säg ifrån när ni hör ett skämt som gått över gränsen. Om ni lovar att göra det så lovar jag och mina partikamrater i Vänsterpartiet att vi ska göra vad vi kan för att bygga ett land där vi har väldens bästa välfärd, där vi har bra bostäder för både invandrare och infödingar, där vi har bra skolor också för dem som håller på att lära sig språket och där vi har sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som finns till för alla som har behov av det. Vi tror nämligen att om vi håller ihop och ser till att ingen behöver skylla sitt eget misslyckande på någon annan så bygger vi ett samhälle där rasistiska strömningar inte får plats. Där alla människor känner trygghet och där man inte behöver hitta på universallösningar på påhittade problem.